Electro - Del 2
Resan fortsätter med en avstickare till Centralamerika för att kolla in vad Brian Eno skulle ha de där grodorna till...
BRIAN ENO – AMBIENT 4 - 1982
Jag gav mig lite optimistiskt på Brian Enos album Ambient 4 – On Land, en skiva från 1982. Ett synnerligen märklig musikalbum. Eller musik förresten, ljud, effekter eller möjligtvis soundtracksekvenser skulle jag vilja kalla det. Det är en gränsfråga.
Inte för jag kan särskilt mycket om ambient musik, alltså elektronisk musik, framtagen med hjälp av till exempel synthar, den har fram till nu - för min del - levt ett alldeles eget liv.
Eno har nog gjort 50 eller 60 album. Jag har bara hört kanske en femtedel av dem. Men de brukar alltid vara spännande. Jag kommer särskilt ihåg den där plattan han gjorde ihop med Robert Fripp någon gång i början av 70-talet, No Pussyfooting. Jag vet fortfarande inte om det är skräp eller genialt.
Trollkarlen och illusionisten Eno experimenterar och testar hela tiden nya gränser. Ljuden plockas ner i sina minsta beståndsdelar och sätt ihop igen till något nytt och annorlunda.
De åtta delarna på On Land är naturligtvis bakgrundsmusik och skulle nog funka alldeles utmärkt för avslappning. Två saker gillar jag särskilt; grodorna inspelade i Honduras och de lågfrekventa basljuden i Lantern Marsh.
Det här har så klart inget med rockmusik att göra. Inte det minsta. Men jag gillar Enos kompromisslösa ställningstagande och fullständiga ignorerande av trender. Han går sin egen väg. Och det är rock.
Nr: 920/2222
Resan fortsätter med en avstickare till Centralamerika för att kolla in vad Brian Eno skulle ha de där grodorna till...
BRIAN ENO – AMBIENT 4 - 1982
Jag gav mig lite optimistiskt på Brian Enos album Ambient 4 – On Land, en skiva från 1982. Ett synnerligen märklig musikalbum. Eller musik förresten, ljud, effekter eller möjligtvis soundtracksekvenser skulle jag vilja kalla det. Det är en gränsfråga.
Eno har nog gjort 50 eller 60 album. Jag har bara hört kanske en femtedel av dem. Men de brukar alltid vara spännande. Jag kommer särskilt ihåg den där plattan han gjorde ihop med Robert Fripp någon gång i början av 70-talet, No Pussyfooting. Jag vet fortfarande inte om det är skräp eller genialt.
Trollkarlen och illusionisten Eno experimenterar och testar hela tiden nya gränser. Ljuden plockas ner i sina minsta beståndsdelar och sätt ihop igen till något nytt och annorlunda.
De åtta delarna på On Land är naturligtvis bakgrundsmusik och skulle nog funka alldeles utmärkt för avslappning. Två saker gillar jag särskilt; grodorna inspelade i Honduras och de lågfrekventa basljuden i Lantern Marsh.
Det här har så klart inget med rockmusik att göra. Inte det minsta. Men jag gillar Enos kompromisslösa ställningstagande och fullständiga ignorerande av trender. Han går sin egen väg. Och det är rock.
Nr: 920/2222
Jag har ingen koll på Brian Enos plattor, och kan överhuvudtaget väldigt lite om den avantgardistiska/experimentella musikgenre Eno förmodligen räknas till. I och för sig gjorde jag i övre tonåren några försök att lära mig uppskatta konstig, utflippad avantgarde-musik. Men det jag minns att det redan då kändes som en tillgjord pose; något jag gjorde för att jag inbillade mig att det skulle imponera lite på kompisarna.
SvaraRaderaDet finns dock en platta som kan räknas till denna genre som jag gillar på allvar, och som jag fortfarande spelar ibland. Skivan jag tänker på är "My life in the bush of ghosts" som Brian Eno gjorde tillsammans med David Byrne från Talking Heads. Den släpptes (tror jag åtminstone) 1981.
Den skivan utgörs av ett slags ljudcollage där Eno & Byrne tagit inspelningar av både musik och tal, och lagt dessa ovanpå komp de själva spelat in. Resultat blir faktiskt något som fungerar att lyssna på, och bitvis kan man - överraskande nog - t.o.m. säga att det blivit bra låtar av det de bägge herrarna satt samman.
Jag vet inte hur "My life..." ses av recensenter och musikskribenter idag. Men enligt min uppfattning förebådade den skivan all den samplingbaserade musik som började göras senare under 1980-talet (hiphop, olika typer av techno osv). Och den bör därmed ses som ett slags klassisker.
Om du inte redan har "My life in the bush of ghosts" kan den absolut rekommenderas!
Tackar för tipset. Jag har hört talas om "My life..." men inte hittat den ännu.
SvaraRadera