CRAMPS – STAY SICK - 1990
Cramps kan vara rätt påfrestande. Deras vildsinta psychobillypunk kan i hög dos bli ganska jobbig. Men det går inte att komma ifrån att dessa amerikanska undergroundrockers, med legenden Lux Interior i spetsen, på 80-talet blev stilbildande.
Pschobilly "fanns" vad jag kommer ihåg inte i slutet på 70-talet. Men när new wave- och punkbanden experimenterade som mest i slutet av det årtiondet var det nån som kom på att mixa punk med rockabilly och skramlig 60-talsrock. Det påstås att det var Cramps som gjorde det.
Om det verkligen var så är inte jag helt övertygad om. Men de var utan tvekan tidiga och ett av de första band som lyckades få sin helt galna musik pressad på vinyl.
Innan psychobilly blev ett begrepp jämfördes nog Cramps mest med Ramones, Dictators, Tubes och andra amerikanska punkband.
De flesta var överens om att Cramps var värre. Ljudterrorister, har jag för mig att nån indignerad svensk recensent kallade dem.
För min del blev intresset begränsat. Helt enkelt för att jag tyckte Cramps lät ganska illa. Och att deras ständiga anspelningar på sex och droger kändes lite uttjatade redan i mitten av 80-talet.
Det ämnet hade ju behandlats ingående redan på 70-talet, inte minst av Zappa och New York Dolls.
Enda Cramps-skivan i min samling är Stay Sick från 1990. En skiva från slutet av bandets karriär. Den anses tydligen inte vara någon av deras bättre, inte tillräckligt sjuk, som jag förstår det.
Trots det tycker jag att låten God Damn Rock´n´Roll - som är en parodi på Bob Segers Old Time Rock And Roll – är riktigt kul att spela nu för tiden också.
Mama Oo Pow Pow kan med all rätt kallas smaklös – nästan i klass med Zappas Dinah Moe Humm.
Nr: 925/2222
Cramps kan vara rätt påfrestande. Deras vildsinta psychobillypunk kan i hög dos bli ganska jobbig. Men det går inte att komma ifrån att dessa amerikanska undergroundrockers, med legenden Lux Interior i spetsen, på 80-talet blev stilbildande.
Om det verkligen var så är inte jag helt övertygad om. Men de var utan tvekan tidiga och ett av de första band som lyckades få sin helt galna musik pressad på vinyl.
De flesta var överens om att Cramps var värre. Ljudterrorister, har jag för mig att nån indignerad svensk recensent kallade dem.
För min del blev intresset begränsat. Helt enkelt för att jag tyckte Cramps lät ganska illa. Och att deras ständiga anspelningar på sex och droger kändes lite uttjatade redan i mitten av 80-talet.
Det ämnet hade ju behandlats ingående redan på 70-talet, inte minst av Zappa och New York Dolls.
Trots det tycker jag att låten God Damn Rock´n´Roll - som är en parodi på Bob Segers Old Time Rock And Roll – är riktigt kul att spela nu för tiden också.
Mama Oo Pow Pow kan med all rätt kallas smaklös – nästan i klass med Zappas Dinah Moe Humm.
Nr: 925/2222
Som gammal Cramps-fan bara måste jag kommentera denna text. I en tidigare kommentar (om Lyres-plattan) nämnde jag att jag under en period på 80-talet älskade garagerock. Vid sidan av svenska Nomads var Cramps de stora hjältarna på den tiden. Jag tycker fortfarande att en del av Cramps tidiga grejor är alldeles fantastiska. Visst är det oerhört primitivt och om man försöker anaylsera musiken ur något slags tekniskt eller musikteoretiskt perspektiv framstår det som skrattretande simpelt. Men det finns nånting i Cramps primitiva punk-rockabilly - kalla det energi, nerv eller helt enkelt känsla - som enligt min åsikt fångar själva essensen i den ursprungliga rock'n'rollen.
SvaraRaderaOm man vill lyssna på Cramps är det dock de tidiga plattorna som gäller. Framför allt är "Off the bone" (som egentligen är ett slags samling med material från bandets tidiga singlar) den platta man bör ha i samlingen.
Efter hand blev Cramps i allt högre grad en parodi på sig själva. De var ju ett band som byggde på ett slags koncept där texter, image, skivomslag och scenshow betydde lika mycket som själva musiken. Och detta koncept gick inte att utveckla. Istället fortsatte Lux, Ivy & co göra platta efter platta i samma anda, och deras grej började kännas allt mer uttjatad. Det som kändes fräckt, spännande och sexigt i början av 1980-talet (det minimalistiskt primitiva rockabilly-stuket i kombination med sex- och droganspelningar och Lux vansinniga utspel på scen) blev bara fjantigt och trist när det upprepades 10, 15 eller 20 år senare.
Den sista riktigt bra Cramps-plattan är enligt min mening "A date with Elvis" som om jag minns rätt släpptes 1986. De plattor bandet gjorde därefter kan man hoppa över. Visst, som gammalt fan kan jag väl tycka att det finns enstaka kul spår även på bandets senare skivor. Men det är inga plattor jag egentligen vill rekommendera för andra än hängivna psychobilly-fans.
Jag tackar för detta alldeles lysande inlägg. Cramps är inget specailområde för mig, så det var välkommet!
SvaraRadera