CREEDENCE CLEARWATER REVIVAL – COSMO´S FACTORY - 1970
När Creedence Clearwater Revival spelade in Cosmo´s Factory 1970 hade de skägg.
Okej, de hade varit skäggiga på skivorna innan också. Men det var mer ett fjunigt och glest tonårsskägg. Här är de inte bara slarvigt orakade utan skäggiga på riktigt.
Med Cosmo´s Factory blev Creedence vuxna.
Det här är inte en skiva jag spelar särskilt ofta nu för tiden. Jag har tröttnat ganska rejält på John Fogerty och hans 60-talspolare. Det hänger mest på att det på senare år givits ut ett oräknerligt antal samlingsalbum som man, åtminstone de första åren, tyckte var nödvändiga att ha. Det var de så klart inte.
Av den anledningen går det att låta bli Cosmo´s Factory också. För nästan varenda en av de elva låtarna på plattan är med på deras samlingsalbum. Who´ll Stop The Rain, Travelin Band, Run Through The Jungle, Lookin´ Out My Back Door och alldeles magiska I Heard It Through The Grapevine, elva minuter lång.
Om CCR verkat lite valpiga på de tidigare plattorna är det här något helt annat. Cosmo´s Factory har ett tungt, svettigt och vuxet rocksound.
Och bortser man från ”sönderspelningsfaktorn” är den här skivan ren lycka att lyssna på. Varenda låt är bra. Till och med när de kör en Roy Orbison-cover, Ooby Dooby, blir det läckert.
Och I Heard It Through The Grapevine är ingen utfyllnad trots sin längd. Den är bara ”helt jävla överstyv”, som vi säger här i Jönköping.
Nr: 869/2222
När Creedence Clearwater Revival spelade in Cosmo´s Factory 1970 hade de skägg.
Okej, de hade varit skäggiga på skivorna innan också. Men det var mer ett fjunigt och glest tonårsskägg. Här är de inte bara slarvigt orakade utan skäggiga på riktigt.
Med Cosmo´s Factory blev Creedence vuxna.
Av den anledningen går det att låta bli Cosmo´s Factory också. För nästan varenda en av de elva låtarna på plattan är med på deras samlingsalbum. Who´ll Stop The Rain, Travelin Band, Run Through The Jungle, Lookin´ Out My Back Door och alldeles magiska I Heard It Through The Grapevine, elva minuter lång.
Och bortser man från ”sönderspelningsfaktorn” är den här skivan ren lycka att lyssna på. Varenda låt är bra. Till och med när de kör en Roy Orbison-cover, Ooby Dooby, blir det läckert.
Och I Heard It Through The Grapevine är ingen utfyllnad trots sin längd. Den är bara ”helt jävla överstyv”, som vi säger här i Jönköping.
Nr: 869/2222
Många av CCR:s låtar ingår tyvärr på ett slags standardrepertoar för coverband och trubadurer. Antagligen beror det inte bara på att låtarna är bra, utan också på att de är förhållandevis enkla att spela. "Bad moon rising" klarar man t.ex. av bara man lärt sig G, C och D som visackord. Detta har för min del lett till att jag knappt står ut med CCR längre. För mig ger många av deras klassiska låtar bara associationer till tredje klassens coverband på sunkiga pubar. Trist eftersom CCR egentligen var ett utmärkt rockband som gjorde ett stort antal lysande låtar.
SvaraRaderaDet håller jag med dig helt och hållet om! Det är precis samma känsla som jag har.
SvaraRadera