Vi fortsätter spela rock and roll – Del 1
När jag lyssnade på den här skivan blev det den tändande gnistan till att temavalet föll på ”Vi fortsätter spela...”.
Efter en rad mindre lyckade album - suspekta säger en del - kom Bowie 1999 nämligen ut med Hours. Ett album där han verkar ha insett att han blivit gammal...
DAVID BOWIE – HOURS – 1999
David Bowie försökte i omgångar etablera sig som en 90-talets rockstjärna. Det gick inte bra. Album som Black Tie White Noise, 1 Outside och Earthling funkade inte alls.
Men den här plattan är lite annorlunda. Det verkar som att David Bowie till slut insett att han inte längre kunde vara den ungdomsidol han en gång var, eller behövde vara stilbildande och ledande för andra artister.
På Hours går han lite tillbaka till Ziggy Stardust-soundet. Här har han dammat av 70-talets glamrock, men gett den nya kläder. Det är lite roligt!
Sen är nog inte Hours en särskilt bra skiva ändå. Om jag får bestämma vill jag kalla den en ganska typisk 90-talsplatta, där hyfsat dansanta beats och rytmer har placerat melodierna i bakgrunden. Här finns inga riktigt bra låtar, med andra ord.
If I´m Dreaming My Life, som förmodligen var tänkt att bli albumets singelhit, är så klart bra. Men man tröttnar...
Nr: 197/cd
När jag lyssnade på den här skivan blev det den tändande gnistan till att temavalet föll på ”Vi fortsätter spela...”.
Efter en rad mindre lyckade album - suspekta säger en del - kom Bowie 1999 nämligen ut med Hours. Ett album där han verkar ha insett att han blivit gammal...
DAVID BOWIE – HOURS – 1999
Men den här plattan är lite annorlunda. Det verkar som att David Bowie till slut insett att han inte längre kunde vara den ungdomsidol han en gång var, eller behövde vara stilbildande och ledande för andra artister.
På Hours går han lite tillbaka till Ziggy Stardust-soundet. Här har han dammat av 70-talets glamrock, men gett den nya kläder. Det är lite roligt!
If I´m Dreaming My Life, som förmodligen var tänkt att bli albumets singelhit, är så klart bra. Men man tröttnar...
Nr: 197/cd
Bowie är ännu en av dessa klassiska rockartister vars storhet jag aldrig riktigt förstått. En greatest hits-platta är fullt tillräckligt för mig. Om jag ska dra det till sin spets tycker jag nog innerst inne att han bara gjort 2-3 riktgt helgjutna, fantastiska låtar under sin långa karriär. Jag tänker då på "Life on Mars", "Young americans" och möjligen "Heroes". Stora delar av hans produktion är enligt min mening bara pretentiöst och trist. Dessutom har jag alltid haft väldigt svårt för hans teatraliska trams med att ikläda sig olika "roller" (Ziggy Stardust, "the thin white duke" osv).
SvaraRaderaMen "Ziggy Stardust"-plattan då, invänder vän av vedertagen rockhistorisk ordning. Den är väl ändå ett mästerverk och en odiskutabel rockklassiker? Nej, inte enligt min åsikt. Jag köpte den i tonåren, under en kort period då jag bestämt mig för att försöka gilla Bowie. Jag tyckte den var slätstruken och halvdålig då, och jag tycker ungefär likadant nu.
Enligt min mening finns det andra artister från den brittiska glamrock-eran som känns betydligt roligare att lyssna på. Jag föredrar t.ex. definitivt Slades opretentiösa, trallvänliga hits framför Bowie, även om "seriösa" rockkritiker troligen anser att dessa artister knappt kan nämnas i samma mening.
Jag tror det är så att antingen älskar man Bowie, eller så är det precis tvärtom.
SvaraRadera