Vi fortsätter spela rock and roll – Del 8
Man kan ju alltid fundera på varför Deep Purple gjorde den här plattan. Förmodligen kom den till av ren slentrian...ännu en comeback...däremot blir detta helgens sista inlägg...
DEEP PURPLE – SLAVES & MASTERS - 1990
Det var nån som sa att om man ville höra en 90-tals upplaga av Rainbow skulle man lyssna på Slaves & Masters...med Deep Purple.
Vilket kanske inte är helt fel...
Slaves & Masters - som var en comeback efter några års uppehåll - är inget mästerverk, ska jag väl säga direkt. Det finns till och med dem som påstår att det här är värre än Foreigner...
Efter en stunds ”zappande” på denna cd hittar jag i alla fall en låt som åtminstone är rätt okej, Fire In The Basement. Där får Deep Purplefansen sin rättmätiga del av Blackmores ylande gitarr och Jon Lords skitiga solon.
Men sen är det faktiskt rätt blekt...
Slaves & Masters var ingen bra comeback (om den nu kan kallas det). Absolut inget för de ortodoxa. Möjligtvis något för samlarna.
Nr: 115/cd
Man kan ju alltid fundera på varför Deep Purple gjorde den här plattan. Förmodligen kom den till av ren slentrian...ännu en comeback...däremot blir detta helgens sista inlägg...
DEEP PURPLE – SLAVES & MASTERS - 1990
Det var nån som sa att om man ville höra en 90-tals upplaga av Rainbow skulle man lyssna på Slaves & Masters...med Deep Purple.
Vilket kanske inte är helt fel...
Efter en stunds ”zappande” på denna cd hittar jag i alla fall en låt som åtminstone är rätt okej, Fire In The Basement. Där får Deep Purplefansen sin rättmätiga del av Blackmores ylande gitarr och Jon Lords skitiga solon.
Men sen är det faktiskt rätt blekt...
Slaves & Masters var ingen bra comeback (om den nu kan kallas det). Absolut inget för de ortodoxa. Möjligtvis något för samlarna.
Nr: 115/cd
Man kan se ett mönster i ditt skivköpande. Du verkar ofta ha skaffat plattor med gamla hjältar som passerat sina bäst före-datum. Och sedan är du besviken för att plattorna inte är något att ha.
SvaraRaderaJag har en kompis som funkar exakt på samma sätt. Han älskar klassisk rock från 60- och tidigt 70-tal, och har en ganska rejäl skivsamling. Några gånger per år vill han unna sig något rejält nyinköp. Då blir det oftas någon maffig box med t.ex. samtliga Kinks 60-talsplattor i både mono och stereo eller hela David Bowies 70-talsproduktion inklusive tidigare outgivna demos.
När jag frågar honom om det var värt pengarna blir svaret oftas "Nja... ärligt talat kunde man varit utan de där där outgivna demoinspelningarna... och man hör i praktiken knappt skillnad på mono- och stereomixarna... så jag kunde ju egentligen ha nöjt mig med de gamla hederliga vinylutgåvorna som jag redan har sedan 25 år tillbaka..."
Mitt råd blir därför: Släpp de gamla hjältarna vars klassiska plattor du säkert redan har. Förösök istället vidga dina vyer och lägg skivbudgeten på att upptäcka artister och musikstilar som är nya för dig!
He, he, det finns säkert ett mönster i mitt skivköpande. Men det är nog inte det mönstret. Jag kan väl säga som så att jag har "nya skivor" med gamla artister OCKSÅ, förutom att jag, och fortfarande gör, letar för mig "nya" grejer. Att det sen också oftast är skivor/artister av lite äldre datum är en annan sak...
SvaraRaderaOch vad jag ofta gör är att följa en artist eller ett band genom åren. Och då blir det en del nya, med gamla artister.
Boxar odyl har aldrig varit något för mig, det ofta väldigt dyrt, och som du säger, inte värt pengarna.