DOORS – MORRISON HOTEL - 1970
Morrison Hotel är en av de där berömda Doors-plattorna. En av de stora. Men det är knappast en typisk Doors-skiva. Det är den alldeles för lättsmält för.
Den har egentligen inte mycket av Doors mystiska, mörka och ödesmättade, nästan apokalyptiska sound över sig. Det som var The Doors och Jim Morrisons storhet.
Men det hindrar ju inte Morrison Hotel från 1970 är en legendarisk platta.
En sak är jag säker på, det är en av de mer lyssningsvänliga. Men – och märk väl – utan att på något sätt ha tappat något av The Doors vassa cyniska elakhet. Det är fortfarande väldigt mörkt och vildsint.
För egen del kommer jag väldigt bra överens med låtar som Waiting For The Sun (VAD BRA DEN ÄR!), orgeldränkta Peace Frog, den mörka bluesen i The Spy och kolsvarta Maggie M´gill. Det är bra grejer.
Och så lirar de rock´n´roll också. I You Make Me Real visar The Doors att det kunde det också...om det behövdes. Roadhouse Blues måste jag ju också ta med. Hela den låten är en legend i sig själv.
Och halloj! Queen Of The Highway är också jävligt stark.
Min sammanfattning av Morrison Hotel blir alltså.
1. Ett väldigt bra album
2. Massor av bra låtar
3. Går att spela nu för tiden också
Nr: 217/2222
Morrison Hotel är en av de där berömda Doors-plattorna. En av de stora. Men det är knappast en typisk Doors-skiva. Det är den alldeles för lättsmält för.
Den har egentligen inte mycket av Doors mystiska, mörka och ödesmättade, nästan apokalyptiska sound över sig. Det som var The Doors och Jim Morrisons storhet.
En sak är jag säker på, det är en av de mer lyssningsvänliga. Men – och märk väl – utan att på något sätt ha tappat något av The Doors vassa cyniska elakhet. Det är fortfarande väldigt mörkt och vildsint.
För egen del kommer jag väldigt bra överens med låtar som Waiting For The Sun (VAD BRA DEN ÄR!), orgeldränkta Peace Frog, den mörka bluesen i The Spy och kolsvarta Maggie M´gill. Det är bra grejer.
Och halloj! Queen Of The Highway är också jävligt stark.
Min sammanfattning av Morrison Hotel blir alltså.
1. Ett väldigt bra album
2. Massor av bra låtar
3. Går att spela nu för tiden också
Nr: 217/2222
Själv älskade jag The Doors som tonåring och var oerhört fascinerad av mytbildningen och kulten kring Jim Morrison. Tyvärr har jag som vuxen svårt att lyssna på dem. Visst har de sina musikaliska kvaliteter, och de var i vissa avseenden ett stilbildande rockband. Men Morrisons texter och image framstår idag som så hopplöst pubertala och omogna. Numera kan jag inte alls se något romantiskt eller glamouröst hos Jim Morrison. Jag ser bara en trasig, förvirrad drogmissbrukare vars ambitioner att vara en "stor rockpoet" rann ut i knarkande och flummande.
SvaraRaderaJim Morrison var helt klart "ett barn av sin tid".
SvaraRadera