Förvånansvärt bra av Deep Purple

Impulsköp på bensinmackar – Del 1

Jag börjar med ett av mina bättre impulsköp. Av någon anledning kunde jag inte låta bli den här skivan. Och jag som inte lyssnat på Purple på 20 år då...

DEEP PURPLE – ABANDON - 1998

Att jag köpte Deep Purples album Abandon 1998, på Råslätts bensinmack strider mot precis all logik. Jag slutade ju lyssna på Purple efter Come Taste The Band...och när var det...1976 eller nåt sånt?

Och ändå tvekade jag inte en sekund när jag såg den här skivan i hyllan...fullpris dessutom.
Ett klassiskt exempel på ett impulsköp, inget snack om det.

Men det vete tusan om det inte var ett av mina bättre köp i den klassen ändå. Abandon är en rätt bra metalplatta, måste jag säga.

Mitt problem med ett band som Deep Purple är naturligtvis att jag konstant jämför deras nyare grejer med det de gjort innan...och så gillar jag de gamla skivorna bättre...så klart...

Och 1998 års Deep Purple har inte mycket med ”They burn´t down the gambling house” att göra. Det är som sagt metal.

1972 lirade Deep Purple hårdrock. Men inte nu. Abandon är något helt annat.

Sen är Ian Gillans röst inte vad den har varit. Hans gymnastiska övningar på 70-talet har inte samma smidiga rörlighet längre. Det märks direkt, inte minst i de lugnare låtarna.

Och sen är jag lite tveksam till gitarristen Steve Morse. Även om han kanske förde in nya grejer som funk, är han ingen Blackmore. Det gör att Abandon, för mig, i längden känns lite monoton och stereotyp.

Men va tusan. 1998 var Deep Purple inne på minst sitt 30:e år som rockband och låter trots det förvånansvärt pigga. Det skulle man aldrig kunnat säga om till exempel Aerosmith...

Nr: 2/CD