The Musical Box: Made In Sweden - Världsklass

måndag 24 september 2012

Made In Sweden - Världsklass

MADE IN SWEDEN – WHERE DO WE BEGIN- 1976

De finns de som menar att Made In Swedens platta Where Do We Begin är ett måste i varje skivsamling. Efter att nu ha lyssnat på den igen, efter ungefär 30 års träda, håller jag med.

Detta är en skiva man nog bör ha i samlingen. Åtminstone om man är det minsta intresserad av svensk jazzrock.
Eller vadå svensk? Om detta verkligen är så mycket Made In Sweden vet jag inte. 1976 bestod bandet av Jojje Wadenius på gitarr och Tommy Körberg, sång. Det är de två svenskarna i bandet. Men de är å andra sidan världsklass.

På skivan kompletteras de av polske jazzpianisten Wlodek Gulgowski och de finska jazzrockveteranerna Pekka Pohjola, bas, och Vesa Aaltonen på trummor. De snubbarna är världsklass de också.

Och det är bara att konstatera att Where Do We Begin är så proffsigt gjord och musikerna så tajta att det nästan är otäckt.
Därmed borde LP:n Where Do We Begin också vara världsklass, eller hur?
Och det är den så klart. Varenda spår på den här skivan är värt att lyssna på många, många gånger.

Jag har egentligen bara en invändning. Det är nästan för bra!
Det är så snyggt och välgjort att känslan på något sätt ändå blir ganska sval. Det blir på något sätt för kliniskt rent och snyggt.

Jojje Wadenius gitarr förtrollar och Pohjolas bas får håret att resa sig på armarna. Men det där kommer bort lite grand på vägen...

Nr: 1195/2222

3 kommentarer:

  1. "Det är så snyggt och välgjort att känslan på något sätt ändå blir ganska sval. Det blir på något sätt för kliniskt rent och snyggt."

    Det du beskriver är enligt min åsikt problemet med mycket av den musik som klassificeras "jazzrock" eller "fusion", och det gäller både det som gjordes på 70-talet och det som görs idag. Musikerna är oerhört drivna och det är tekniskt perfekt. Men tyvärr tenderar det ofta att bli för slätstruket och opersonligt. Ibland känns det som "hissmusik", och ibland som ett slags uppvisningsmusik vars huvudsakliga syfte är att imponera på andra musiker.

    Målgruppen blir i det senare fallet andra musiker som också är skickliga, men inte riktigt lika skickliga som de som spelar. Den tänkta målgruppen förväntas då beundra och analysera det som framförs och andlöst utbrista i kommentarer som "wow, i sticket går trummisen över i 9/8-takt" eller "fan vad häftigt att använda en mixolydisk skala över den ackordföljden".

    Följaktligen blir mycket jazzrock/fusion endast en angelägenhet för nördiga musikhögskoleelever. Och det är trist, eftersom de musiker som är verksamma inom dessa genrer egentligen har kapacitet att göra alldeles fantastiska grejor.

    SvaraRadera
  2. Tror du har helt rätt. Jag upplever precis samma sak. Och det är helt sant att det gärna blir tråkigt att lyssna på, om man inte är "specialist".
    Ska fundera på om jag kan komma på nån som vågat gå utanför ramarna...Zappa kanske...men jag får återkomma om det.

    SvaraRadera
  3. ...men Zappa var nog aldrig innanför ramen när jag tänker efter.

    SvaraRadera